takentooyoung

Jag är fullkomligt opålitlig.

jag litar inte på mig själv, alls. inte över huvud taget. Efter tentan släppte jag en veckas stryptag på mig själv. Ångestens kloformade grepp lossade. Hostandes och spottandes föll jag ihop på alla fyra och gned min hals, kippade efter andran och drog in eufori. Euforin väckte ett monster och sedan kom dimman.

Jag vaknade just ur den. Jag har druckit och rökt och druckit och rökt och medvetet, trotsigt ignorerat precis alla måsten och borden jag haft. har. Jag har fällt krokben för den lilla stabilitet jag hade lyckats skapa. Trygghet i kaos? nej, för min nyfunna nykterhet präglas av en stor självbesvikelse och en dov stressinducerad ångest inför framtida åtaganden. Men imorgon är en ny dag och jag går till sängs med en spänd förväntan över den, planeringen jag gjort för den och min potential att genomföra planering. Önska mig lycka till! -


god natt slagna hjältar.

för 5 timmar och nitton minuter sedan skrev jag detta...

vemod -
En känsla av vemod kommer över mig. Som en kall hösvind kyler den ned mig. Min hud knottras till gåshud och mitt hår piskar mot ansiktet. Den skär rakt igenom alla lager av mig, hela vägen in i mitt hjärta. Det drar ihop sig i kramper, i fruktlösa försök att värja sig. Vemodet lägger sig tillrätta i min mage som regnslask. sänker sakta men säkert min tempratur. Svunna tider spelas upp som en film i mitt huvud med tillhörande emotionstrack och känslorna rycker tag i mig en efter en efter en. Växer i styrka som ett crescendo eller smäller till plötsligt som ett adrenalinpåslag. Kanske hade det hela vart angenämt, rentav njutningsfullt om inte vemodet hade kletat ut sig som en tjock glåmig hinna över alltihop och ständigt påmint mig om att dessa svunna tider är just svunna, över och aldrig kommer åter.
Jag är oklädsamt bitter för den späda ålder jag skrapat ihop men det hindrar mig inte från att ligga i min säng, vältrandes i mitt vemod och titta på alla mina svart-vita old-school memory-movies en efter en.

Någonting måste göras. någonting drastiskt

Jag tittar på mig själv och finner en homo sapiens. en art som andra arter på jorden. Min koplicerade hjärna. Med det cerebrala cortex, kronan som kröner oss till kungar över den här planeten, och mitt utvecklade nervstystem. Det må särskilja mig från andra varelser, men vi är ändock bara varelser. Att tillfredställa våra behov och skapa lycka torde därför inte vara alltför svår matematik; tillfredställ dina basala behov. Ät och sov. Få den behövda dosen av närhet. Umgås med familj och vänner, umgås med din kärlek. Sysselsätt dig för att ge dagarna innehåll, plugga, jobba, sätt upp mål för framtiden. Skapa motivation och ge dig själv mål att sträva efter.

Men jag vägrar tro att det är så enkelt för då vill jag bara spy galla över hela scharaden. Det känns så simpelt att det blir meningslöst. Är det verkligen det här det handlar om? Finns det ingenting annat.

Hur ekvationen till livets mening blir till meningslöshet under granskning genom tvåhundra impulsiva ord.

Ruset målar allas ansiktsuttryck i groteska masker. Riktiga känslor, och inbillade kamoufleras klumpigt eller bärs alltför stolt. Din påstådda uppriktighet är inte vacker när hela din varelse dryper av katalysatorn, alkohol. Folk slänger ur sig befängda saker och jag plockar upp dem ur pölar av sprit.

Alla trängs med varandra som djur. Jag kan nästan ana hur de ändrar hållning. Hur käften växer på dem allihopa och hur de alla strävar enfaldigt efter kvällens mål. Det vill säga ligga eller bli väck, eller både och. helst.

Jag får minst tre drinkar på mig innan jag ens hunnit till baren och jag börjar bli lätt irriterad. Vid bardisken hänger ekonomikillar i klasar. Jag trängs med dem. I huvudet har ett dovt mantra börjat upprepa sig. Dags att komma igång, dags att komma igång. Allt mitt äckel för situationen skulle rinna av mig i takt med alkoholen, ner i min strupe.

Så jag dricker och jag dricker och jag dricker. Min uppmärksamet fästs vid andra saker nu, färre. Jag skrattar och ler. Börjar se saker och ting i ett annat ljus. Jag är karikatyrartad och extrem, oanständig och obetänksam. Allt jag tänker syns tydligt i ansiktet medan jag berömmer mig själv för mitt mästerliga pokerface.

Snart är det nästan vingligt på höga klackar. Någon stöter in i min arm, och min drink flyger all världens väg. Vem bryr sig? Så jag fortsätter mitt grimarserande, tänker ut billiga masterplans och flörtar. Njuter av vulgär uppmärksamhet och dansar som en jävla puma. Sen blir det luddigt, rent av svart.

Dagen efter vaknar jag i min säng med fötterna på kudden och mascara i tjocka cirklar runt ögonen. En tät spritdimma osar i rummet och det sticker skarpt i näsan. Mitt huvud bultar 120bpm i takt med någon idiotisk houselåt som jag måste satt på när jag kom hem, när jag nu kom hem?
En djup suck lämnar mina läppar och jag undrar stilla varför spektaklet är så tilltalande.
Vad ska den här skiten vara bra för? om och om och om igen.

Tillbaka.  Jag har varit borta ett litet tag. En vecka för att vara exakt. Det är inte så att jag fysiskt varit borta, som på semester, utan snarare så att jag känslomässigt varit på en annan plats. Jag har skämts och ångrat mig och svurit över min klantighet. Torsdagen som började så fint bjöd på långt mer än höstsol, för i torsdags bekände jag tydligen färg. Jag drack mer whiskey än någonsin och brände broar. Många broar. Alla broar.

Den här veckan har jag lagat dem igen. Lagat mig själv också, I alla fall slickat såren.


I might not be back with a vengeance but at least i'm back. Sincerely yours

En höstsol förbarmar sig över mig idag och verkar lysa med imponerande styrka utanför förstret. Jag tror bestämt att det blir frukost på balkongen. Min hjärna känns mjuk och mosig. Som modellera. Jag ska använda det till min fördel och idag forma en föredömlig människa. En som har studiediciplin, folkvett och hjärta att vara underbart trevlig. Önska mig lycka till!

Allt är så otroligt sexigt. det är det som stör mig mest utav allt. Det var längde sedan något eggade mig så mycket som allt detta smygande och hemlighetsmakeri. Hur vi gång på gång kommer undan och hur vi gång på gång kastar oss in i leken igen. Så varför ska det vara slutlekt? Din jävla fegis! Glöden börjar svalna och om några dagar till får stampa på den lovar jag att den slocknar.

Jag är mitt värsta jag just nu. Den här övergångsperioden mellan ljus och mörker väcker mitt infantila irrationella Det. Jag är rastlös och otålig. jag trampar på stället och min irritation växer. Beter mig som om jag vore ett litet barn. Jag vet att jag dröjt mig kvar för länge vid det här, att det är påväg ingenstans och kommer att ebba ut i ingenting...

... men det är så spännande! Och jag vet att tänker samma sak och jag vet att du kommer ångra dig, men läs mina läppar: Jag har inte tid att vänta medan du värmer upp dina fötter svälj några isbitar och kom ihåg. Shhh, det är en hemlighet.

Blev hög som ett höghus ikväll.
Jag tog mig i kragen och knallade över till Pipen, eländig och dan. Vi snurrade spliff och diskuterade dagens föreläsningar. La fokus på positivitet och motivation. Det var avslappande och helt i linje med vad som behövdes för att stilla dagens ångest. Det suger verkligen att det var exakt vad som behövdes för att stilla dagens ångest.
För allt jag gör är att vidga mitt synaptiska gap och väva in thc i min hjärnas fettceller. Det tycks mig att klippan i min tillvaro är gjord utav cannabis och det känns rent utsagt jävligt ostabilt.

touché teddy. you got me all wound up.