takentooyoung

Ett nytt år är kommet.
 Nya planer, förväntningar och löften. Jag vill lova mig själv så mycket. Att skärpa mig, bätta mig. Att orka med sådant som är jobbigt, att inte vara lat och flyta runt utan riktning. Någonstans i mig gnager ständigt en känsla av att slösa min dyrbara, flyktiga tid p jorden. Men vad är detta om inte att leva? Jag vill lova mig själv att få finnas till i nuet, även om vardagen har sina måsten. Att pausa och hämta andan. Jag vill lov mig själv att träna, för min egen skull. För att kroppen ska hålla. För att jag ska känna mig strak och pigg.

JAg vill känna mig levande. Jag vill känna att jag lever. Jag vill känna et varenda sekund och jag vill känna det starkt och innerligt. Som om varje vaket ögonblick var en förstärkning av verkligheten. Färger, ljud, känslor. Jag vill ha alla intryck på en gång och jag vill ha dem nu.

rastlösheten och Otåligheten är mina två mest irriterande demoner. de är starka och uthålliga och tycks allti vinna tillslut. OCh nyårslöften känns fruktlösa. Ihåliga. Jag har lovat mig själv att ta tag i allt sådant här hela året så varför skulle det vara annorlunda nu, bara för att kalendern läser januari istället för december?

Men gnistan hos ett nytt år bär trots allt på en sorts magi- Och vad kraften i den för med sig vet bara ödet. Utanför är 20 minusgrader och ett stadigt snötäcke. I min mage ruvar något som jag väljer att kalla förväntan. En svag, nyvaken förnimmelse om spänning.