Riddicule.
Jag har panik.
Fylld av negativa känslor till brädden. Ensamhet trängs med värdelöshet, trängs med stress, trängs med rädsla. Allt hotar att spränga mig. Ur sprickor i huden sipprar den äckliga coctailen av ångest. Vad är det som händer? Jag är inte van att vara ensam såhär mycket. Det är jobbigt. Alla har ett arbete och jag är ensam i mitt hus. det känns som att jag befinner mig i periferin av andras tillvaro, ingen har tid. Min egen existens känns meningslös, jag har inget att uträtta, ingen ork. Stämningen i huset är tryckt och sårig. Något tynger min pappa och han tillämpar alla möjliga freudianska försvarsmekanismer. Jag orkar inte mer förskjutning och projicering, det tär på mig. jag pallar inte med min egen osäkerhet, känslighet. Men vad ska jag gära då? Jag kan inte hjälpa vad jag känner och jag tycks inte kunna göra så speciellt mycket åt det. 11 dagar kvar tills jag flyger här ifrån, 11 dagar känns som en oändlighet. Jag vill köpa en femma gräs och lugna ned mig. Jag saknar korridoren
Okej nu räcker det.
Fylld av negativa känslor till brädden. Ensamhet trängs med värdelöshet, trängs med stress, trängs med rädsla. Allt hotar att spränga mig. Ur sprickor i huden sipprar den äckliga coctailen av ångest. Vad är det som händer? Jag är inte van att vara ensam såhär mycket. Det är jobbigt. Alla har ett arbete och jag är ensam i mitt hus. det känns som att jag befinner mig i periferin av andras tillvaro, ingen har tid. Min egen existens känns meningslös, jag har inget att uträtta, ingen ork. Stämningen i huset är tryckt och sårig. Något tynger min pappa och han tillämpar alla möjliga freudianska försvarsmekanismer. Jag orkar inte mer förskjutning och projicering, det tär på mig. jag pallar inte med min egen osäkerhet, känslighet. Men vad ska jag gära då? Jag kan inte hjälpa vad jag känner och jag tycks inte kunna göra så speciellt mycket åt det. 11 dagar kvar tills jag flyger här ifrån, 11 dagar känns som en oändlighet. Jag vill köpa en femma gräs och lugna ned mig. Jag saknar korridoren
Okej nu räcker det.
Darjeeling Dreams
En spontanidé har genomgått ett metamorfos till blodigt allvar. Det känns komiskt, absurt och alldeles, alldeles underbart. Mina nervtrådar har slagit knut på sig själva i rädsla över att det ska ske, för att sekunden senare fasas över det inte ska bli av. Men bollen är satt i rullning och sak efter sak har klaffat, och nu är det bestämt. Vi ska flytta till Indien, jag och min blåögde vän. Och där ska vi bo ända till junisolen tinat upp stockholm. Min hjärna går på högvarv i ett virrvarr av förväntan och stress. För jag längtar så efter vita stränder att bo vid, kantat av klarblått vatten- Jag längtar efter ljumma vindar. Efter färger och dofter och intryck och allt sådant där. Men mest av allt längtar jag efter att få vara min egen. Att vakna till solen, gäspa och dricka en te. Att leva i mitt eget tempo. Samtidigt ska tusen saker ordnas innan vi kan ge oss av. Så mycket att göra och så lite tid! Storyofmylife. Men jag tror minsann att jag ska handla mig en minipc OCH se till att bli stucken med lite sprutor idag, så kan jag iallafall bocka av två saker från min ångestframkallande att-göra-lista.
Men först ska jag till klätterverket. Och hela vägen dit ska jag blunda, ignorera det stadia tvåmeterstäcket av snö och drömma om palmer.
