takentooyoung

Jag vilade i hans famn, vi låg i soffan. Det blåa ljuset från teven lekte över hans ansikte och jag kysste det ibland. Ett julis sommarmörker hade lagt sig sedan timmar tillbaka och ute var det natt. Regnet, som hade strilat ned i blygsamma mängder tilltog plötsligt i styrka. På bara ögonblick öste det ned med sådan kraft att sekunder i det skulle göra dig genomblöt. Jag var femton år ung och älskade regnet. Det fick mig att känna mig levande. Jag brukade springa ut barfota, vända ansiktet mot skyn, sträcka ut armarna och snurra runtrunt i regnet tills jag var genomblöt. Så jag slet mig från hans läppar, kastade av mig filten och sprang ut. Han log ett stort vackert leende som än idag får det att knyta sig alldeles i magen på mig och sprang efter. När han kom ut genom dörren stannade jag upp och såg på honom. Hans hår var redan blött. I regnet tog han min hand.

Hand i hand sprang vi ut på vägen. Den sluttade något så över asfalten rann en flod som dränkte oss upp till anklarna. Han sprang snett framför mig, på vägen ned mot sjön och hans rygg glänste i ljuset från gatlyktorna

Vad jag älskade honom. Sekunder senare stod vi på bryggan.

Jag kysste honom. Hans blöta ljumma läppar mot mina, hans varma mjuka tunga. Då hoppade han, rakt ned i det svarta vattnet med mig i famnen. Det omslöt oss med ett lätt tryck och var inte alls kallt. Han drog mig till sig  in under bryggan. Våra huvuden bröt ytan. Små vågor kluckade mot våra halsar. Sedan la jag mina ben kring hans midja, mina armar kring hans hals. Jag mötte hans ögon till ljudet av regn.

Och det kommer jag nog aldrig att glömma.

 

En konstpaus från livets ständiga egenskap att alltid rusa framåt i en hastighet som tycks överskrida din egen.

En fristad att betrakta i, spektaklet som är våra liv. Via en genomskinlig hinna skimrande i otaliga nyanser. En stilla fönrimmelse från  innanmätet av en såpbubbla.

 

The Universe. One gigatic pulsating organism. Vibrating simultaneously  in every cell of it. One energy, one radiant light melting all of us togheter, moding us as one. Can you feel it? Feel it dissolving the contour of all beings. The world takes one big breath filling us all with oxygen, with life. We are all really one and the same. We are all, One.

Daniel The darkness framing you. Thick, pushing against the contour of your silhouette. Your face all lit up from the flickering flames forming a beacon of decadence.
Your eyes, glassy like marbles. The rush, painting your expressions . Better?
Oh Daniel.

There is a storm in the heart and in the soul. Daniel I can see it in your eyes as I can feel it in my chest.