takentooyoung

Ruset målar allas ansiktsuttryck i groteska masker. Riktiga känslor, och inbillade kamoufleras klumpigt eller bärs alltför stolt. Din påstådda uppriktighet är inte vacker när hela din varelse dryper av katalysatorn, alkohol. Folk slänger ur sig befängda saker och jag plockar upp dem ur pölar av sprit.

Alla trängs med varandra som djur. Jag kan nästan ana hur de ändrar hållning. Hur käften växer på dem allihopa och hur de alla strävar enfaldigt efter kvällens mål. Det vill säga ligga eller bli väck, eller både och. helst.

Jag får minst tre drinkar på mig innan jag ens hunnit till baren och jag börjar bli lätt irriterad. Vid bardisken hänger ekonomikillar i klasar. Jag trängs med dem. I huvudet har ett dovt mantra börjat upprepa sig. Dags att komma igång, dags att komma igång. Allt mitt äckel för situationen skulle rinna av mig i takt med alkoholen, ner i min strupe.

Så jag dricker och jag dricker och jag dricker. Min uppmärksamet fästs vid andra saker nu, färre. Jag skrattar och ler. Börjar se saker och ting i ett annat ljus. Jag är karikatyrartad och extrem, oanständig och obetänksam. Allt jag tänker syns tydligt i ansiktet medan jag berömmer mig själv för mitt mästerliga pokerface.

Snart är det nästan vingligt på höga klackar. Någon stöter in i min arm, och min drink flyger all världens väg. Vem bryr sig? Så jag fortsätter mitt grimarserande, tänker ut billiga masterplans och flörtar. Njuter av vulgär uppmärksamhet och dansar som en jävla puma. Sen blir det luddigt, rent av svart.

Dagen efter vaknar jag i min säng med fötterna på kudden och mascara i tjocka cirklar runt ögonen. En tät spritdimma osar i rummet och det sticker skarpt i näsan. Mitt huvud bultar 120bpm i takt med någon idiotisk houselåt som jag måste satt på när jag kom hem, när jag nu kom hem?
En djup suck lämnar mina läppar och jag undrar stilla varför spektaklet är så tilltalande.
Vad ska den här skiten vara bra för? om och om och om igen.