Sanningens ord
C'est fini entre nous.
Ett kalejdoskop av rymdväv.
Att jag befann i ett rött hus med vita knutar ...som svävade fritt i rymden. Vi avnjöt en flådig middag där inne men jag kunde inte vara mer ointresserad av maten, för utanför oss höll rymden på att dö. Alla stjärnor förstördes i ett rosarött sken, imploderade, exploderade. I Ett sprakande fyrverkeri av supernovor. Det virvlade runt i en trollbindande dödsdans och jag var helt hookad. Sprang mellan alla fönster för att se bättre, jag bad folk flytta sig flera gånger.
Jag vädjade till alla att dela detta magnifika skådespel med mig men ingen annan tycktes intresserad. Jag uppfyldes av en enorm lycka av att blicka ut över det, som ett kalejdoskop av rymdväv.
Popcorn clouds.
the pain is inevitable but the suffering you can choose for yourself.
Sab Kuch Milega.
och nu behöver jag dig igenRiddicule.
Fylld av negativa känslor till brädden. Ensamhet trängs med värdelöshet, trängs med stress, trängs med rädsla. Allt hotar att spränga mig. Ur sprickor i huden sipprar den äckliga coctailen av ångest. Vad är det som händer? Jag är inte van att vara ensam såhär mycket. Det är jobbigt. Alla har ett arbete och jag är ensam i mitt hus. det känns som att jag befinner mig i periferin av andras tillvaro, ingen har tid. Min egen existens känns meningslös, jag har inget att uträtta, ingen ork. Stämningen i huset är tryckt och sårig. Något tynger min pappa och han tillämpar alla möjliga freudianska försvarsmekanismer. Jag orkar inte mer förskjutning och projicering, det tär på mig. jag pallar inte med min egen osäkerhet, känslighet. Men vad ska jag gära då? Jag kan inte hjälpa vad jag känner och jag tycks inte kunna göra så speciellt mycket åt det. 11 dagar kvar tills jag flyger här ifrån, 11 dagar känns som en oändlighet. Jag vill köpa en femma gräs och lugna ned mig. Jag saknar korridoren
Okej nu räcker det.
Darjeeling Dreams
En spontanidé har genomgått ett metamorfos till blodigt allvar. Det känns komiskt, absurt och alldeles, alldeles underbart. Mina nervtrådar har slagit knut på sig själva i rädsla över att det ska ske, för att sekunden senare fasas över det inte ska bli av. Men bollen är satt i rullning och sak efter sak har klaffat, och nu är det bestämt. Vi ska flytta till Indien, jag och min blåögde vän. Och där ska vi bo ända till junisolen tinat upp stockholm. Min hjärna går på högvarv i ett virrvarr av förväntan och stress. För jag längtar så efter vita stränder att bo vid, kantat av klarblått vatten- Jag längtar efter ljumma vindar. Efter färger och dofter och intryck och allt sådant där. Men mest av allt längtar jag efter att få vara min egen. Att vakna till solen, gäspa och dricka en te. Att leva i mitt eget tempo. Samtidigt ska tusen saker ordnas innan vi kan ge oss av. Så mycket att göra och så lite tid! Storyofmylife. Men jag tror minsann att jag ska handla mig en minipc OCH se till att bli stucken med lite sprutor idag, så kan jag iallafall bocka av två saker från min ångestframkallande att-göra-lista.
Men först ska jag till klätterverket. Och hela vägen dit ska jag blunda, ignorera det stadia tvåmeterstäcket av snö och drömma om palmer.
Risy business II.
Hot. as usual, as alwaysBut inside of me awakes a monstrous yet farmiliar feeling of not being satisfied. A hole you can't fill, an itch you can't scratch. The little scratch on the roof of your mouth that would heal if only you could stop tonguing it.
abstemiousness was never my forte and as instict replaces reason regression is total. I just can't behave. But hey, Shush it's a secret .
Happy New Year 2010 0020
Ett nytt år är kommet.
Nya planer, förväntningar och löften. Jag vill lova mig själv så mycket. Att skärpa mig, bätta mig. Att orka med sådant som är jobbigt, att inte vara lat och flyta runt utan riktning. Någonstans i mig gnager ständigt en känsla av att slösa min dyrbara, flyktiga tid p jorden. Men vad är detta om inte att leva? Jag vill lova mig själv att få finnas till i nuet, även om vardagen har sina måsten. Att pausa och hämta andan. Jag vill lov mig själv att träna, för min egen skull. För att kroppen ska hålla. För att jag ska känna mig strak och pigg.
JAg vill känna mig levande. Jag vill känna att jag lever. Jag vill känna et varenda sekund och jag vill känna det starkt och innerligt. Som om varje vaket ögonblick var en förstärkning av verkligheten. Färger, ljud, känslor. Jag vill ha alla intryck på en gång och jag vill ha dem nu.
rastlösheten och Otåligheten är mina två mest irriterande demoner. de är starka och uthålliga och tycks allti vinna tillslut. OCh nyårslöften känns fruktlösa. Ihåliga. Jag har lovat mig själv att ta tag i allt sådant här hela året så varför skulle det vara annorlunda nu, bara för att kalendern läser januari istället för december?
Men gnistan hos ett nytt år bär trots allt på en sorts magi- Och vad kraften i den för med sig vet bara ödet. Utanför är 20 minusgrader och ett stadigt snötäcke. I min mage ruvar något som jag väljer att kalla förväntan. En svag, nyvaken förnimmelse om spänning
.
A new day a new dawn. 0019
Draft: Okt. 21, 2009. Klockan 23.08 - 0018
Jag är fullkomligt opålitlig.
jag litar inte på mig själv, alls. inte över huvud taget. Efter tentan släppte jag en veckas stryptag på mig själv. Ångestens kloformade grepp lossade. Hostandes och spottandes föll jag ihop på alla fyra och gned min hals, kippade efter andran och drog in eufori. Euforin väckte ett monster och sedan kom dimman.
Jag vaknade just ur den. Jag har druckit och rökt och druckit och rökt och medvetet, trotsigt ignorerat precis alla måsten och borden jag haft. har. Jag har fällt krokben för den lilla stabilitet jag hade lyckats skapa. Trygghet i kaos? nej, för min nyfunna nykterhet präglas av en stor självbesvikelse och en dov stressinducerad ångest inför framtida åtaganden. Men imorgon är en ny dag och jag går till sängs med en spänd förväntan över den, planeringen jag gjort för den och min potential att genomföra planering. Önska mig lycka till! -
god natt slagna hjältar.
för 5 timmar och nitton minuter sedan skrev jag detta...
Phosphorescent 0017.
vemod -
En känsla av vemod kommer över mig. Som en kall hösvind kyler den ned mig. Min hud knottras till gåshud och mitt hår piskar mot ansiktet. Den skär rakt igenom alla lager av mig, hela vägen in i mitt hjärta. Det drar ihop sig i kramper, i fruktlösa försök att värja sig. Vemodet lägger sig tillrätta i min mage som regnslask. sänker sakta men säkert min tempratur. Svunna tider spelas upp som en film i mitt huvud med tillhörande emotionstrack och känslorna rycker tag i mig en efter en efter en. Växer i styrka som ett crescendo eller smäller till plötsligt som ett adrenalinpåslag. Kanske hade det hela vart angenämt, rentav njutningsfullt om inte vemodet hade kletat ut sig som en tjock glåmig hinna över alltihop och ständigt påmint mig om att dessa svunna tider är just svunna, över och aldrig kommer åter.
Jag är oklädsamt bitter för den späda ålder jag skrapat ihop men det hindrar mig inte från att ligga i min säng, vältrandes i mitt vemod och titta på alla mina svart-vita old-school memory-movies en efter en.
Någonting måste göras. någonting drastiskt
You make me like charity 0016.
Jag känner mig bara så... distraherad.Karibien 0016.
Idag är det en ganska bra dag. Jag dömde underbart om fin,vit sand och ljummen hud. Unnade mig en riktig sovmorgon och slumrade till tolv. Jag gled in och ut ur det luddiga drömlandet och det var mycket angenämt. En välbehövd avslappning.Nu sitter jag och tentapluggar och jobbar för att behålla fokus, vilket bevisligen går sådär, men hey! jag tentapluggar iallafall. Så tuppen upp till mig. Skicka lite positiv energi åt mitt håll också, om ni har möjlighet det vill säga. För den här dagen har potential att bli riktigt tillfredställande.
sincerely yours. C
