takentooyoung

Jag har panik.

Fylld av negativa känslor till brädden. Ensamhet trängs med värdelöshet, trängs med stress, trängs med rädsla. Allt hotar att spränga mig. Ur sprickor i huden sipprar den äckliga coctailen av ångest. Vad är det som händer? Jag är inte van att vara ensam såhär mycket. Det är jobbigt. Alla har ett arbete och jag är ensam i mitt hus. det känns som att jag befinner mig i periferin av andras tillvaro, ingen har tid. Min egen existens känns meningslös, jag har inget att uträtta, ingen ork. Stämningen i huset är tryckt och sårig. Något tynger min pappa och han tillämpar alla möjliga freudianska försvarsmekanismer. Jag orkar inte mer förskjutning och projicering, det tär på mig. jag pallar inte med min egen osäkerhet, känslighet. Men vad ska jag gära då? Jag kan inte hjälpa vad jag känner och jag tycks inte kunna göra så speciellt mycket åt det. 11 dagar kvar tills jag flyger här ifrån, 11 dagar känns som en oändlighet. Jag vill köpa en femma gräs och lugna ned mig. Jag saknar korridoren 


Okej nu räcker det.