takentooyoung

du ringer. Det är stelt och jobbigt. Det enda jag egentligen vill göra är att kasta mig ned bland mina mjuka kuddar och fråga hur du mår, hur din dag har varit och vad du har för dig. Frånvarande snurra mitt hår runt ett finger och lyssna på din röst, lyssna på musiken du spelar i bakgrunden. Blunda mjukt och för en sekund sväva bort i tankar och fantasier.
  Men istället är jag kort. Med stressad stämma och hård ton pratar jag nonsens. Jag pratar om allt jag egentligen inte bryr mig om. Varför ska det alltid bli så? Så fort det flyger in en endaste fjäril i min mage flyger min charm och mitt lugn all världens väg och jag gör allt för att inte visa någon som helst affektion.
Snälla se igenom min infantila fasad.

Jag vill spola tillbaka tiden, få samtalet igen. Leker med tanken på vad jag skulle säga. Jag skulle varit, rolig. Lite retsam. Personlig. Oemotståndlig. Du kanske glömde säga något? Ring igen. Ring igen så jag kan säga att Emma har gått och att jag är ensam nu. Jag lovar att fråga hur du mår, Varför du inte sov inatt. Jag lovar att fråga om du är där på fredag. Jag har all tid i världen för dig nu. Nu när Emma inte är här. Snälla ring igen då. Men det gör du inte och jag ältar tanken in absurdum.

Men så tänker jag att Jag får lugna mig. vi ses imorgon, eller på fredag. vi ses igen. Jag får spara mitt mod och min charm tills dess. Jag har inte försatt min sista chans att...

...att vadå? rycka mattan under dina fötter så du faller, hårt, med ansiktet före ned i ett stengolv. För jag leker bara. fördriver tiden. Bryr mina sällskapsjuka neuroner med konstlad emotion. Äter fiktiva känslor. Som alltid när sommaren övergår i höst och mörkret täntar. Och jag vet hur det slutar.även om jag måste lära mig det om och om igen. Du kan vara så nära som inne i mig. Jag är ändå helt ensam.

och förebrådende kommer du titta på mig, med sorgsna ögon. Med bitarna av ditt hjärta i dina händer. och jag kunde inte bry mig mindre.