takentooyoung

Jag blickar tillbaka på min tonårsångest. Ett konontrollerat vilddjur som plågade mig i åratal innan jag kastade det av min rygg. Jag har lidit till gränsen för vad mitt förstånd klarat av. Kanske förlorade jag det flera gånger- Kanske är jag galen nu? Jag har pressats platt under känslor av värdelöshet, lidit blek av skuldkänslor, rivit sönder magen i ren och skär ångest och skrikit mig hes. Vridit mig i panik, kastat mig av och an i sömnlöshet och gråtit floder av hopplöshet.

Jag har levt i första vagnen på en bergochdalbana som bara ville neråt. Men jag mår bättre nu. jag vill inte säga att jag är ute på andra sidan, att allt är skratt och solsken och att min svärta tillhör ett avlägset förflutet som suddigt lurar perifrerin av vad som har kommit att bli jag. Men mer utav vidskeplighet än någonting annat. För jag törs påstå att jag är lyckligare nu. Lugnare. Och jag har jobbat så hårt för det. Att sluta vältra mig i min misär som en plågad EMO-kid och istället njuta av himlen och växterna, av alla stunder av lycka som livet består av. någonstans har ja väl insett hur kort det är-

Så när jag idag träffade en pojke som fortfarande lever i ett blint hat-kärleksförhållande med sina demoner undrade jag om mitt val verkligen var riktigt. Han gör musik och om han inte hade haft en svart lins fastklistrad på hornhinnan hade hans texter vart förmodligen innehållslösa och hans musik ointressant. Och jag tänker. Jag som skulle bli författare. När jag var femton år hoppade orden av bladen i ren självmordsdesperation. Det fanns så mycket känsla i allt. Jag undrar vart den tog vägen. Om jag dödade min konstnärliga ådra och tvingade mig själv till någon slags må-bra konformitet eller om all min desperation förvandlats till kärlek för universum. Jag undrar om jag förlorat mig själv på vägenJag antar att han fick mig att tänka.