takentooyoung

Jag vilade i hans famn, vi låg i soffan. Det blåa ljuset från teven lekte över hans ansikte och jag kysste det ibland. Ett julis sommarmörker hade lagt sig sedan timmar tillbaka och ute var det natt. Regnet, som hade strilat ned i blygsamma mängder tilltog plötsligt i styrka. På bara ögonblick öste det ned med sådan kraft att sekunder i det skulle göra dig genomblöt. Jag var femton år ung och älskade regnet. Det fick mig att känna mig levande. Jag brukade springa ut barfota, vända ansiktet mot skyn, sträcka ut armarna och snurra runtrunt i regnet tills jag var genomblöt. Så jag slet mig från hans läppar, kastade av mig filten och sprang ut. Han log ett stort vackert leende som än idag får det att knyta sig alldeles i magen på mig och sprang efter. När han kom ut genom dörren stannade jag upp och såg på honom. Hans hår var redan blött. I regnet tog han min hand.

Hand i hand sprang vi ut på vägen. Den sluttade något så över asfalten rann en flod som dränkte oss upp till anklarna. Han sprang snett framför mig, på vägen ned mot sjön och hans rygg glänste i ljuset från gatlyktorna

Vad jag älskade honom. Sekunder senare stod vi på bryggan.

Jag kysste honom. Hans blöta ljumma läppar mot mina, hans varma mjuka tunga. Då hoppade han, rakt ned i det svarta vattnet med mig i famnen. Det omslöt oss med ett lätt tryck och var inte alls kallt. Han drog mig till sig  in under bryggan. Våra huvuden bröt ytan. Små vågor kluckade mot våra halsar. Sedan la jag mina ben kring hans midja, mina armar kring hans hals. Jag mötte hans ögon till ljudet av regn.

Och det kommer jag nog aldrig att glömma.