takentooyoung

Blev hög som ett höghus ikväll.
Jag tog mig i kragen och knallade över till Pipen, eländig och dan. Vi snurrade spliff och diskuterade dagens föreläsningar. La fokus på positivitet och motivation. Det var avslappande och helt i linje med vad som behövdes för att stilla dagens ångest. Det suger verkligen att det var exakt vad som behövdes för att stilla dagens ångest.
För allt jag gör är att vidga mitt synaptiska gap och väva in thc i min hjärnas fettceller. Det tycks mig att klippan i min tillvaro är gjord utav cannabis och det känns rent utsagt jävligt ostabilt.

touché teddy. you got me all wound up.

jag är tillbaka- existensiell ångest i sin renaste form. min regression är ett faktum. Jag andas tungt, fingrarna smäller över tangnterna och jag spränger högtalarna med kent. Inuti min mage glöder ett kokhett iskallt välbekant klot av ångest. en sfär fylld av allt jag nästan glömt att jag kunde känna. Det strålar ut i armar och ben. sticker i fingrarna. Det finns en obehaglig trygghet i det hela som äcklar mig litegrann. På något sätt är ångesten allt som är jag. den enda konstanten i min tillvaro. Så jag vältrar mig i den. Men romantiken är borta. det finns inget vackert i misär-

Jag undrar vad som är meningen med allt. Varför plugga? för att få ett betyg. Varför få ett betyg? För att slutföra något jag påbörjat, för att skaffa ett jobb
 Sen då? SKaffa det där jobbet. Varför? för att tjäna pengar, varför? för att kunna göra av med dem. VARFÖR.

Jag funderar över att ge mitt liv mening genom en relation. varför? så att jag kan fylla mitt liv med någon annans. det är en temporär lösning och när jag kommer ut på andra sidan kommer jag att vara betydligt lägre än jag är nu. Vad är meningsfullt? vad är eftersträvansvärt? vad vill jag göra med mitt liv? Jag vill allt. men allt känns så långt borta och blir till ingenting. Så ingentin spelar längre någon roll. En ofantlig trötthet kommer över mig. Jag får lust att sova till mars. Då solen kommer tillbaka och jag kan dyrka den med hela min varelse.

Jag vill förändra mitt sinnestillstånd och vill man förändra någonting måste man antingen tillföra något eller ta bort något. Jag funderar över droger. Jag funderar över en flaska vin, jag överväger tre. Jag funderar över en joint, jag är sugen på tio. Jag funderar över en tablett jag vill ha tjugofem. Jag orkar inte. Det finns ingen att dela dekandensen med och det känns för tragiskt att ensam ta mig an glömskan. Att ta bort någonting då? Jag vet inte vad det skulle vara. Jag skulle kunna beröva mig själv på sömn. vara vaken i dygn och stirra in i väggen. Riktigt gnugga min näsa i alltings meninslöshet. 

Det känns bara patetiskt.

Så istället sitter jag här, och gör ingenting. Väntar på morgondagen och hoppas på. Vadå? ett fucking mirakel.

Jag har begär.
Jag åtrår kläder, prylar, män och värme. Jga åtrår upplevelser och spänning. Jag åtrår förändring och stimulans, men i denna stund är nog värme högst upp på listan. Kanske kan detta bero på att min bostadsförening inte behagar slå på värmen riktigt ännu. Kanske har de inte insett att det är FUCKING MINUSGRADER på nätterna nu även om det officiellt inte har blivit höst ännu. Så ett fett långfinger till er och Dubbla raggsockor till mig. eller pengar, eller män. Hur som helst.

God natt. Jag ska hacka tänder tills jag somnar.

du ringer. Det är stelt och jobbigt. Det enda jag egentligen vill göra är att kasta mig ned bland mina mjuka kuddar och fråga hur du mår, hur din dag har varit och vad du har för dig. Frånvarande snurra mitt hår runt ett finger och lyssna på din röst, lyssna på musiken du spelar i bakgrunden. Blunda mjukt och för en sekund sväva bort i tankar och fantasier.
  Men istället är jag kort. Med stressad stämma och hård ton pratar jag nonsens. Jag pratar om allt jag egentligen inte bryr mig om. Varför ska det alltid bli så? Så fort det flyger in en endaste fjäril i min mage flyger min charm och mitt lugn all världens väg och jag gör allt för att inte visa någon som helst affektion.
Snälla se igenom min infantila fasad.

Jag vill spola tillbaka tiden, få samtalet igen. Leker med tanken på vad jag skulle säga. Jag skulle varit, rolig. Lite retsam. Personlig. Oemotståndlig. Du kanske glömde säga något? Ring igen. Ring igen så jag kan säga att Emma har gått och att jag är ensam nu. Jag lovar att fråga hur du mår, Varför du inte sov inatt. Jag lovar att fråga om du är där på fredag. Jag har all tid i världen för dig nu. Nu när Emma inte är här. Snälla ring igen då. Men det gör du inte och jag ältar tanken in absurdum.

Men så tänker jag att Jag får lugna mig. vi ses imorgon, eller på fredag. vi ses igen. Jag får spara mitt mod och min charm tills dess. Jag har inte försatt min sista chans att...

...att vadå? rycka mattan under dina fötter så du faller, hårt, med ansiktet före ned i ett stengolv. För jag leker bara. fördriver tiden. Bryr mina sällskapsjuka neuroner med konstlad emotion. Äter fiktiva känslor. Som alltid när sommaren övergår i höst och mörkret täntar. Och jag vet hur det slutar.även om jag måste lära mig det om och om igen. Du kan vara så nära som inne i mig. Jag är ändå helt ensam.

och förebrådende kommer du titta på mig, med sorgsna ögon. Med bitarna av ditt hjärta i dina händer. och jag kunde inte bry mig mindre.

Jag blickar tillbaka på min tonårsångest. Ett konontrollerat vilddjur som plågade mig i åratal innan jag kastade det av min rygg. Jag har lidit till gränsen för vad mitt förstånd klarat av. Kanske förlorade jag det flera gånger- Kanske är jag galen nu? Jag har pressats platt under känslor av värdelöshet, lidit blek av skuldkänslor, rivit sönder magen i ren och skär ångest och skrikit mig hes. Vridit mig i panik, kastat mig av och an i sömnlöshet och gråtit floder av hopplöshet.

Jag har levt i första vagnen på en bergochdalbana som bara ville neråt. Men jag mår bättre nu. jag vill inte säga att jag är ute på andra sidan, att allt är skratt och solsken och att min svärta tillhör ett avlägset förflutet som suddigt lurar perifrerin av vad som har kommit att bli jag. Men mer utav vidskeplighet än någonting annat. För jag törs påstå att jag är lyckligare nu. Lugnare. Och jag har jobbat så hårt för det. Att sluta vältra mig i min misär som en plågad EMO-kid och istället njuta av himlen och växterna, av alla stunder av lycka som livet består av. någonstans har ja väl insett hur kort det är-

Så när jag idag träffade en pojke som fortfarande lever i ett blint hat-kärleksförhållande med sina demoner undrade jag om mitt val verkligen var riktigt. Han gör musik och om han inte hade haft en svart lins fastklistrad på hornhinnan hade hans texter vart förmodligen innehållslösa och hans musik ointressant. Och jag tänker. Jag som skulle bli författare. När jag var femton år hoppade orden av bladen i ren självmordsdesperation. Det fanns så mycket känsla i allt. Jag undrar vart den tog vägen. Om jag dödade min konstnärliga ådra och tvingade mig själv till någon slags må-bra konformitet eller om all min desperation förvandlats till kärlek för universum. Jag undrar om jag förlorat mig själv på vägenJag antar att han fick mig att tänka.

Jag vilade i hans famn, vi låg i soffan. Det blåa ljuset från teven lekte över hans ansikte och jag kysste det ibland. Ett julis sommarmörker hade lagt sig sedan timmar tillbaka och ute var det natt. Regnet, som hade strilat ned i blygsamma mängder tilltog plötsligt i styrka. På bara ögonblick öste det ned med sådan kraft att sekunder i det skulle göra dig genomblöt. Jag var femton år ung och älskade regnet. Det fick mig att känna mig levande. Jag brukade springa ut barfota, vända ansiktet mot skyn, sträcka ut armarna och snurra runtrunt i regnet tills jag var genomblöt. Så jag slet mig från hans läppar, kastade av mig filten och sprang ut. Han log ett stort vackert leende som än idag får det att knyta sig alldeles i magen på mig och sprang efter. När han kom ut genom dörren stannade jag upp och såg på honom. Hans hår var redan blött. I regnet tog han min hand.

Hand i hand sprang vi ut på vägen. Den sluttade något så över asfalten rann en flod som dränkte oss upp till anklarna. Han sprang snett framför mig, på vägen ned mot sjön och hans rygg glänste i ljuset från gatlyktorna

Vad jag älskade honom. Sekunder senare stod vi på bryggan.

Jag kysste honom. Hans blöta ljumma läppar mot mina, hans varma mjuka tunga. Då hoppade han, rakt ned i det svarta vattnet med mig i famnen. Det omslöt oss med ett lätt tryck och var inte alls kallt. Han drog mig till sig  in under bryggan. Våra huvuden bröt ytan. Små vågor kluckade mot våra halsar. Sedan la jag mina ben kring hans midja, mina armar kring hans hals. Jag mötte hans ögon till ljudet av regn.

Och det kommer jag nog aldrig att glömma.

En konstpaus från livets ständiga egenskap att alltid rusa framåt i en hastighet som tycks överskrida din egen.

En fristad att betrakta i, spektaklet som är våra liv. Via en genomskinlig hinna skimrande i otaliga nyanser. En stilla fönrimmelse från  innanmätet av en såpbubbla.

The Universe. One gigatic pulsating organism. Vibrating simultaneously  in every cell of it. One energy, one radiant light melting all of us togheter, moding us as one. Can you feel it? Feel it dissolving the contour of all beings. The world takes one big breath filling us all with oxygen, with life. We are all really one and the same. We are all, One.